I New York efter fem timmar i luften från San Francisco.
På Manhattan infann sig hungern. Ett stycke från hotellet, där den Sjunde Avenyn korsar den Femtiofemte Gatan, låg en klassisk New York-institution, The Carnegie Deli. Dit begav jag mig för att snabbt ändra på detta hungriga missförhållande.
I New York är en deli, eller delicatessen, en typ av restaurang som mest serverar sandwiches med olika pålägg. Carnegie, som hade fått sitt namn av att den låg nära konsertlokalen Carnegie Hall, brukade räknas som en av New Yorks två bästa delis. Den andra är Katz’s Delicatessen i den färgstarka stadsdelen Lower East Side. Dessvärre så har Carnegie Deli nu slagit igen dörrarna för gott. Men den är inte bortglömd. Entusiaster kommer ihåg den. Om inte annat så väcks minnen till liv genom att man ser filmer som spelades in där.
Flertalet av New Yorks delis har ett östeuropeiskt judiskt ursprung och serverar ofta traditionella judiska rätter som Gefilte Fish. På Carnegies meny beskrev man rätterna med lånade jiddishtermer. Men restaurangen var trots detta inte helt kosher i sin inriktning. Det gick t.ex. utmärkt att beställa en sandwich med skinka och ägg.
Carnegies mest berömda sandwiches var en samling artärblockerande monsters. Menyns verkliga bravurnummer hade fått namnet ”The Woody Allen”, en dubbeldäckare där skivor gott kumminsmakande rågbröd, rye, gjorde sitt bästa för att hålla ihop två decimetertjocka lager av corned beef och pastrami. ”Lotsa corned beef plus lotsa pastrami” som texten på menyn löd. Corned beef är en kokt rimmat biff och pastrami är enkelt uttryckt en kryddad corned beef. Båda anrättningarna har sitt ursprung i immigranters mattraditioner: Corned Beef är irländskt och pastrami kom till New York med immigrerande judar från Bessarabien och Rumänien.
”The Woody Allen” spelade en betydelsefull roll i en inledande scen i filmen ”Broadway Danny Rose” av och med just Woody Allen. Den skådespelande regissören borde, kan man på goda grunder anta, ha känt sig ganska nöjd och tillfreds när just den scenen var klar.
Jag själv valde denna kväll en enklare variant, pastrami. Anrättningen kan beskådas på fotot ovan. Det gröna som man eventuellt kan skymta bakom själva sandwichen, är den öl av märket Heineken som jag drack.
I likhet med flera av restaurangens gäster, klarade jag inte av att äta den på äkta New York-manér, alltså genom att hålla den med händerna och bara bita rätt av. Vår käre Gud har troligtvis inte skapat den käft som klarar av att spärras upp så stort. Istället får jag nöja mig med att plocka i mig köttet med hjälp av en gaffel.
Smaken var himmelsk. Köttet bara smälte i munnen. Ett Nirvana för en karnivor!
Till det hela serveras man pickles, dvs saltgurka, som även den har en smak av det gamla Östeuropa.
Jag var nu inte man nog att äta upp hela sandwichen. I likhet med kanske nittio procent av gästerna, får jag det överblivna av den med mig i en doggy bag. Det är helt accepterat att man ber om en sådan. Vill man göra en god gärning skänker man den till någon som lever på gatan. Smulor från den rike mannens bord.
När jag betalade för kalaset i kassan kände jag vissa milda samvetskval eftersom jag hade hoppat över restaurangens mest berömda dessert, cheesecake. Enligt den amerikanska matkatechesen Zagat gjorde nämligen Carnegie den cheesecake som är måttstocken för alla de cheesecakes som låter sig göras på denna jord.
Efter Carnegies stängning finns det ett antal delis som är värda att besökas. Katz’s på East Houston i Lower East Side är en klassiker. Menyn liknar den som fanns på Carnegie.
Katz’s kom också att få spela en roll i en berömd film: When Harry Met Sally med Meg Ryan och Billy Crystal. Katz’s var miljön för filmens mest berömda scen då Sally/Meg fejkar en orgasm framför Harry/Billy inför alla gäster. När kyparen kommer fram till damen som är deras bordsgranne för att fråga vad hon vill äta, får han till svar: -Samma som hon där!
Under ett besök i New York bör man vid något eller några tillfällen äta en Pastrami Sandwich. Något mer ”äkta New York” går det knappast att uppbringa.