Resfeber

Det är sannerligen inte första gången som jag skall resa till USA. Jag borde ha rutin och veta att allt naturligtvis kommer att gå bra. Men en viss nervositet har likväl infunnit sig. Har jag glömt något? Passet? Laddarna till mobiltelefon och dator? Paraply? Kommer jag att kunna sova i natt?

I morgon förmiddag är jag på väg. Flyget avgår strax innan klockan elva.

De dryga åtta timmar det tar att flyga till New York kan vara ganska behagliga. Det serveras mat och dryck. Man kan lyssna till musik och se filmer. Man tillåts även ta fram datorn för en stund av arbete. Om man nu inte nöjer sig med att vila, läsa och tänka igenom de aktiviteter man har framför sig.

Ankomsten är aningen värre. Långa köer till passkontroll. Frågvisa och många gånger rent otrevliga kontrollanter. Stress, stress, stress…

Vanligen väcks man åter till liv under färden mot Manhattan. Åsynen av stadens silhuett är tillräcklig för att frambringa både hjärtklappning och förväntningar. Vad annat förresten? Det rör sig om en stad som med rätta kan kallas ”Världens Huvudstad”. Och livet i New York är utformat därefter.

En gång i tiden bodde jag i USA. Inte i New York utan på Västkusten, i San Francisco. Kosmopolitisk stämning, lugnare tempo och underskön natur. Sex år av mitt liv tillbringade jag där. Min dotter föddes där och av den anledningen är minnena därifrån otaliga. Klara och skarpa som om dom vore slipade av kristall.

Men i kväll oro. Måste kontrollera att jag inte har glömt min rakhyvel…