Utställningen ägde rum i den Östra Flygeln av The National Gallery.
När man närmade sig utställningen möttes man av en storslagen syn, en flera meter hög reproduktion av konstnärens kanske mest berömda målning, hans porträtt av Kejsar Rudolf den II.
Porträttet ifråga kan vara den mest kända målningen i svensk ägo. Vanligtvis finns det på Skoklosters Slott. Den är också en av Sveriges mest beresta målningar. Några månader innan den ställdes ut i Washington var den på besök i Japan.
Det rör sig inte om ett porträtt i vanlig mening, Istället har Arcimboldo använt sig av frukter, sädesax, blommor och grönsaker som har sammanfogats så att en porträttlikhet uppstår. Det sägs att Rudolph har blivit avbildad som Vertumnus, den gud som i romersk mytologi förknippas med årstider, växtlighet, trädgårdar och fruktträd.
Porträttet målades i Milano omkring 1590, ca tre år innan Arcimnoldos död.
Ungefär trettio år tidigare hade han lämnat Italien för en position i Wien som porträttmålare hos Kejsar Maximilian den II. När denne dog fick Arcimboldo samma position hos hans efterträdare Rudolph den II och han följde även med när denne flyttade sitt hov till Prag.
Redan tidigt under sin karriär, målade han flera sammansatta allegoriska fysionomier föreställande de fyra årstiderna och de fyra elementen. De flesta av de som bevarats finns i Kunsthistorisches Museum i Wien. Så porträttet av Rudolph/Vertumnus har flera föregångare.
Utställningen var mycket ambitiöst upplagd.
Det var en helt unik känsla att kunna gå runt på en utställning och vid ett och samma tillfälle kunna beskåda målningar som vanligtvis finns på så olika platser som Skoklosters Slott, Nationalmuseum i Stockholm och Kunsthistorisches Museum i Wien.
Målningar som klart och logiskt hör samman.
Därtill förekom grafik av konstnärer som Leonardo da Vinci och Albrecht Dürer som illustrerar ett liknande intresse för det absurda och groteska hos Arcimboldos föregångare och inspiratörer.
Ett annat unikt konstverk som visades i anslutning till utställningen är den tredimensionella version av Arcimboldos Vintern, som har gjorts av konstnären och filmaren Philip Haas. Här har vintern återgivits skulpturellt med ”naturalistisk” noggrannhet men i övermänsklig storlek.
Arcimboldo var under en lång period nästan bortglömd, men återupptäcktes på 1900-talet av surrealister som André Breton, som proklamerade honom som en föregångare och inspiratör. En presurrealist i likhet med Hieronymus Bosch.
Den lokal där utställningen visades var The East Wing, den östra flygeln till The National Gallery of Art. En vacker modernistisk byggnad som bara den är värd ett besök. The East Wing är ett av den kinesisk-amerikanske arkitekten I M Peis främsta verk. Pei var också arkitekten bakom glaspyramiden över entrén till Louvremuséet i Paris.
Den stora hall från vilken man går in i den utställningslokal där Arcimboldos verk visas rymmer verk som en gående man av Alberto Giacometti och en mobil av Alexander Calder
