Det var en blek, tyst och eftertänksam grupp safarigäster som återvände till hotellet denna eftermiddag. Dagen hade tillbringats ombord på ett terrängfordon i Sydafrikas väldiga Kruger National Park. En av Afrikas största nationalparker.
Parkens utbud av vilda djur är enormt. Vid detta tillfälle såg vi noshörning, elefant, giraffer, zebror, gnuer, kudu-antiloper, m.m. Men inget lejon och inte heller någon leopard. Och inte heller någon buffel, som många menar är det för människan farligaste av Afrikas alla vilda djur.
Däremot såg vi massor med impala-antiloper. Ett vackert djur. Graciöst. Impalan rör sig på ett sätt som gör att man påminns om en balettföreställning. Impalorna är alltid många till antalet. Deras främsta överlevnadsstrategi är att vara många. Om några stryker med, alltså blir till byte för hungriga rovdjur, finns det alltid överlevande som kan föra släktet vidare. Flockarna är av skiftande storlek. Ofta runt 20 djur eller fler. Däribland många ungdjur.
Vi hade passerat en sådan hjord och kört några 100 meter när vår chaufför tillika guide, nästan lite upphetsat ropade ut att framför vårt fordon hade vi nu en liten flock av ett av parkens mest utrotningshotade djur, den vilda afrikanska hunden. Ibland, på grund av färgsättningen, kallad den målade hunden eller till och med den målade vargen. Färgsättningen är ett par tre varianter av brun färg, ljusare och mörkare, anbringade som om de var målade på hundarnas päls.
Djurens uppträdande var socialt. Närmast lekfullt. Klart charmigt tyckte de flesta.
Plötsligt upphörde leken. Djurens uppmärksamhet koncentrerades mot något bakom oss. Blixtsnabbt sprang dom iväg. Vi följde efter och några hundra meter bort ser vi en attackerad impalahanne som kämpar för sitt liv.
Det tog oss bara några tiotals sekunder att komma ifatt hundarna Kampen var redan över när vi kom fram. En av hundarna sprang iväg med ett köttstycke i munnen. På gräset, antilopens horn. Inget annat.
Jakten var alltså över. Det hade troligtvis inte tagit mer än någon minut från den första attacken till dess att bytet var nerlagt, uppätet och dödat. Observera ordföljden: uppätet och dödat. Inte tvärtom.
Den afrikanska vildhunden, Lycaon Pictus, anses vara Afrikas mest effektiva jägare. Detta alltså i miljöer där det förekommer lejon, leoparder och geparder. Lejon och hyenor jagar i grupp medan geparder och leoparder jagar solitärt. Lejonet sägs fälla ca 25% av de byten den angriper. Vildhunden ca 70%.
Vildhundar jagar hovdjur. Allt från små antiloper till mindre bufflar. Vildhundar omringar sina byten och koordinerar sina angrepp. Bytet har oftast ingen chans. Ben knäcks av starka käkmuskler. Ätandet börjar redan innan döden har inträffat. Köttet fördelas inom flocken. Äldre och ungar, skadade och mindre kapabla djur äter först. Allt ätes! Det blir inget kvar åt gamar och hyenor.
Vid kvällens middag var gruppens samtalsämne givet. Vi underhölls också med historier om hur vildhundar var farliga för människor. Bl.a. en historia som handlade om hur golfspelare tvingades upp i träd för att hålla sig undan hundarnas attacker. Människan bör passa sig, men just den historien kan ha varit en skröna.
Vildhundarna fanns en gång över hela Afrika söder om Sahara. Idag finns den största populationen i Sydafrika. Det har blivit allt mindre land kvar åt hundarna. Människan, med hennes behov av land, är hundens största fiende.
