Resan denna dag var inte mitt livs längsta. Den gick längs byvägen från mitt hus till brevlådan fram och tillbaka. Knappt hundra meter.
På väg tillbaka såg jag liv och rörelse i gruset. En ung snok, troligtvis nyfödd, som utkämpade en strid mot en ihärdig trupp myror. Ungen var mycket liten och myrorna var stora. Åtminstone sedda ur ormens synvinkel. Den verkade först ha problem att klara sig. Men när den långsamt kämpade sig fram mot gräset vid sidan av vägen tycktes den klara sig bättre. Till slut var det bara en enda myra som klamrade sig fast vid den.
Om detta till slut betydde att ormen överlevde vet jag inte. Jag kan bara hoppas.
Snoken, vår europeiska gräsorm, är vår största orm. Den är också den nordligaste att lägga ägg. Vanligtvis läggs dom i något varmt, som i en ruttnande gödselstack.
Dom äter oftast mindre djur, bl.a. grodor, ödlor och möss. En gång var dom mycket vanliga runt den gamla gård där jag bor. Min mor berättade att när hon var barn fanns dom runt vår ladugård. Dom finns fortfarande här. För några år sedan såg jag en som hade lagt sig tillrätta, vilade och reflekterade över livet från rotsystemet på en syrenbuske precis utanför mitt sovrum.
Huggormen är betydligt mer vanligt förekommande än snoken. En variant, den helt svarta gotländska snoken, är utrotningshotad.
